Anna.

Nu börjar en ny del av livet. Måste det va så? Kan inte det gamla bara fortsätta? Det var ju perfekt, tryggt, lagom med ansvar, kul, underbart, bäst!! Jag kommer aldrig glömma gymnasietiden. Hur mycket plugg det har varit, vilken press jag har haft på mig, men framförallt, hur kul vi har haft tillsammans!! Det var det viktigaste, klassen, hur bra jag trivdes, att ibland kunde det vara värt att gå till skolan även om man var jätteförkyld, dödstrött eller sönderstressad. Bara för att få umgås med alla de jag tycker om så mycket. Ha kul helt enkelt!

Enda sen vi började trean har jag gått runt och tänkt på studenten, försökt förtränga att det bara var ett år kvar, inte ens det!  Verkligen försökt förtränga det. Hela året. Jag känner mig mentalt som 16, inte redo att lämna tryggheten. Mamma höll ett tal för mig igår på mottagningen om att jag alltid reste längre och längre bort, men jag kom alltid hem igen, och det sa hon att de hoppades på att var jag nu än valde att ta vägen så önskade de att jag skulle komma tillbaka. Mamma, jag vill inte komma tillbaka för jag vil inte åka!!

Jag vill inte att Sp3d ska vara ett avtryck i min studentmössa, min gamla gymnasieklass, jag vill att det ska vara Sp3d för alltid! Det kommer ta lång tid att inse och acceptera att vi aldrig mer kommer sitta i B303 och ha svenska tillsammans i tre långa timmar, eller ha matte i F-huset, som alltid blev oseriös, kommer aldrig glömma vårt "matte-gäng", det var värt att gå på matten för att vi hade kul, en lite mindre del av klassen! 

Jag kommer alltid minnas den sista dagen och kvällen tillsammans, hur vi förväntansfulla och nervösa kom in på Wisby-strand på morgonen, undrande över hur dagen skulle bli!?
Hur vi taggade inför utsläppet till tonerna av "teenage mutant ninja turtles". Inte mitt val, men det kommer alltid att vara en Sp3d-låt, precis som "you spin my head right round" också är! Hur vi skrek av glädje på vagnen, hur vi dansade och hade kul hela kvällen. Att "kom då fishy, fishy" blev det vi skulle skratta åt resten av kvällen. Vår sammanhållning. Hur jag ville sätta mig i ett hörn på Gute och gråta efter vagnåkandet, när jag insåg att det var det sista vi gjorde tillsammans!
Studentdagen är ett minne för livet! Ska snart börja plocka fram bilderna och kolla igenom dem, minnas kvällen och inse att vi inte är sp3d längre...

När det känns jobbigt, när jag inte vet vad jag ska göra av mitt liv, som nu. Då kan jag alltid ta fram alla minnen och bilder från vår tid tillsammans och njuta av att mina sista gymnasieår blev så underbart och att alla i klassen har gjort mig till den jag är idag. Alla var sig själva, jag kom verkligen rätt när jag kom till dåvarande sp2d. jag kände det redan första dagen, hur underbara personligheter alla hade. Ångrar inte en sekund att jag valde bort ekonomin!! Sp3d är den bästa klass jag har gått i, den var speciell, bra, ja, bäst helt enkelt!!
Sp3d kommer alltid, alltid, ALLTID finnas i mitt hjärta!! <3